Jag är från Stockholm

Skulle skriva lite om hur jag representerar Stockholm ute i landet.
Följ med på min resa, suckers!

Det börjar redan på SJ-tåget mot okänd bondhåla.
Personen bredvid försöker inleda ett sånt där patetiskt samtal om allt och ingenting.
- Vad heter du?
Jag bara stirrar på henne, som om hon är helt dum i huvudet, och svarar:
- Jag är från Stockholm.

Redan här blir situationen lite obekväm. Dum-i-huvudet-känslan har nu förflyttats från henne till mig. Men vad spelar det för roll? Jag är ju från Stockholm.
Brukar här slänga upp mina utskrivna papper från "Allt om Stockholms" hemsida. Allt för att verkligen visa att; här har vi å göra med en riktig stockholmare.

Väl framme styr jag kosan (nej, inte kossan) rakt mot en random person som ser sådär härligt lantis ut.
Dags för första frågan.
- Vart ligger tunnelbanan i den här lilla, lilla "staden"?
Innan lantisen har hunnit svara, börjar jag gapskratta och häver ur mig:
- Nej, just det. Ni har ju ingen hahahahahahaha

Nu har man alltså redan hunnit charma staden. Förlåt "staden".
Dags för något att äta.
Mot den lokala korvkiosken.
- Vad får det lov å vara? undrar gubben i korvkiosken.
Fan, man hör ju knappt vad gubbjäveln säger med sin grötiga dialekt. Men låt gå.
- Jag tar en korv, eller nej förresten. Jag köper hela jävla kiosken, jag är från Stockholm!
Kylig stämning, men korvfan får man ju iaf. Men här på landet går det ju inte direkt snabbt.
- 12 kronor, tack! säger korvgubben
- Och med stockholmsrabatt? undrar jag
Tystnad.
- Får jag ingen rabatt, då ska jag ha lite mer ketchup iaf. Jag är trots allt från Stockholm! fortästter jag
Mer ketchup går ju alltid an. Överallt på alla restauranger/korvkiosker/whatever, snålas det som fan med matprodukterna.
Men inte med ketchup.
Ketchup får man tamejfan överallt.
Hur mycket man vill. Är det inte lite konstigt och skrämmande på samma gång?

Nu måste jag iaf betala. Och det gör man ju gladeligen som stockholmare.
Bläddrar bland tusenlapparna och halar fram den ensamma femhundralappen.
- Har du inget mindre? undrar korvgubben, med vetskapen om att han bara har 137 kronor i dagskassan.
- Nä, jag är från Stockholm! svarar jag och slänger femhundralappen lite nonchalant framför honom, för att sedan börja gå min väg.
- Ska du inte ha någon växel? ropar korvgubben och börjar få dollartecken framför ögonen.
- Keep the change, bonde! hojtar jag, medan jag rättar till skjortan och sätter på solglasögonen - trots att det inte är någon sol ute.
Sedan börjar jag fundera på vad häftigt det vore om flera tusen stockholmare åkte hit och var här i en vecka och bara åt, drack och röjde loss.
Kanske köpte lite dyr champagne och sprutade på varandra lite spontant, så som bara en stockholmare kan göra?
Att ingen kommit på den idén tidigare?
Hihi, nej.
Så kan man ju inte göra.
Det vore faktiskt lite pubertalt och tokigt, tänkte jag och låtsades sedan tappa mitt Amex-kort för att alla runt omkring mig skulle se...