En gång i tiden gick jag på gymnasiet.
Jag hade en ganska ståtlig G-rad.
Den var så snygg att jag kastade den i papperskorgen, när jag tog studenten.
Vissa ämnen, som låg mig varmt om hjärtat, hade jag dock bra betyg i.
Som i Svenska A och B.
Men inte i Svenska C.
För under det nationella provet i Svenska C, satt jag åtalad i tingsrätten.
Så istället för det nationella provet, bad min lärare mig att skriva något random - som skulle ge mig ett betyg i Svenska C.

Jag lämnade in detta.
Och fick ett G.



Det var natt igen.
Natten som kan vara så vacker, men samtidigt så hemsk.
Som alla de där gångerna då ensamheten ställer sig framför en och vägrar flytta på sig.
Försvinn!
Men den vägrar och man tänker på allt som betyder något för en.
Allt det där som man tror betyder något för en.
Saker som man har upplevt.
Saker som man har upplever.
Saker som man vill uppleva.
Men jag väljer att drömma mig bort till drömmarnas land, för där mår jag bra.
Och med ens blir jag den lyckligaste människan i hela världen och
jag äter mat som jag inte gillar, men som smakar gott bara för att jag är i drömmarnas land.
Och jag slår sönder en spegel bara för att det inte spelar någon roll om min spegelbild förstörs.
Ingenting spelar någon roll, för här existerar inga konsekvenser.
Här blir sju års olycka, lycka.
Jag älskar det!

Ett billarm börjar tjuta och drömmen krossas lika snabbt som spegeln i min dröm.
Dumma, äckliga och tråkiga natten är tillbaka.
Den som jag egentligen gillar, men nu ogillar.
Billarmet slutar.
Tystnad
Och
Sovdags.
Och jag vet ju så väl att saknaden alltid är värst när man har sovit som ett barn.
Ensamheten har nu krupit upp och lagt sig bredvid mig i sängen.
Det är du!